Kända pomologer
Alexandra Smirnoff
 Carl G Dahl
Selma Lagerlöf

Ernst Petersson
Alexandra Smirnoff

smirnoff

Alexandra Smirnoff var Nordens första kvinnliga pomolog. Hon blev den store pomologen Olof Eneroths enda lärjunge och omarbetade hans pomologi i slutet av 1800-talet.

”1904. Röda Astrakan har under denna ogynnsamma sommar utvecklat sig utmärkt å Lindö gård med sitt hemliga läge och det mildaste klimat i Finland. Frukten är fullkomligt typisk till form och färg, smaken något rå eller omogen, en följd av sommaren. Under en normal sommar torde frukten bli jämngod med det i mellersta Sverige odlade röd Astrakan. I år ovanligt hållbar, ännu den 1 november fullt frisk. Månne detta är en följd av den kyliga och solfattiga sommar?”

Anteckningen hittar jag i ett exemplar av Alexandra Smirnoffs omarbetade upplaga av Handbok i Svensk Pomologi från 1896 som är interfolierat, det vill säga mellan de tryckta sidorna hittar man helt rena, blanka blad för noteringar. Här har Alexandra i svart bläck med vacker, tydlig handstil noterat årtal och ibland datum för examinationer av äpplen från olika finska gods och gårdar.

Åkerö måste ha legat hennes hjärta nära. Sidan intill det äpplet är fullskriven med anteckningar från flera år, från 1897 till 1912 då Alexandra skriver att Åkerö från hösten innan har varit ”ovanligt utväxta till det yttre men smaken fadd. Ovanligt friska och bibehålla sig ända in i början av det nya året 1912”.

Omarbetning av Eneroths pomologi

De olika delarna av Olof Eneroths originalupplaga utkom på P A Norstedt & Söners förlag 1864–1866. Boken gavs ut på nytt 1877 men när man närmade sig sekelskiftet 1899/1900 och boken var slutsåld insåg förläggaren att det krävdes en rejäl omarbetning av verket. Olof Eneroth var död sedan 1881 och Norstedts frågade runt efter en lämplig person för uppgiften. Ingen i Sverige ansågs ha den kunskap och erfarenhet som krävdes för det grannlaga arbetet. Norstedts fick rådet att vända sig till Alexandra Smirnoff i Helsingfors, den enda som bedömdes ha tillräcklig kompetens. Hon förvandlade Eneroths ursprungliga bok om 636 sidor till ett imponerande verk i fem delar om tillsammans 1500 sidor, som utkom 1896–1902.

Alexandra och hennes familj

Vem var då denna Alexandra? Alta Dahlgren skriver initierat om henne i Norsk Havetidende 1897. Man får intrycket att Alexandra talat länge och förtroendefullt med sin levnadstecknare. Alexandra föddes den 6 maj 1838 i Vasa, Finland. Fadern, Michael Smirnoff, hade varit livegen i Ryssland hos en greve Scheremetjeff. Denne var en human person som inte bara tillät sina livegna att tillägna sig kunskap utan till och med uppmuntrade till det.

I Vasa etablerade sig Michael Smirnoff som framgångsrik köpman, gifte sig med Klara Johanna Lindeqvist och fick flera söner och en dotter, Alexandra. Hon var en pojkflicka som älskade idrott lika mycket som bröderna och gärna gick på styltor, åkte skidor och skridskor. Fick hon en docka begravde Alexandra den strax med pompa och ståt, och det var största nöjet med den presenten. Precis som bröderna ville hon få läsa vidare men studier för flickor var då inte att tänka på.

Barndomen var sorgfri fram till 1852 då Vasa ödelades av brand och många, däribland familjen Smirnoff, stod utan tak över huvudet. Alexandras mor dog snart efter branden, fadern kunde inte hålla samman familjen och barnen spreds åt olika håll. Alexandra kom till grevinnan Steven von Steinheil på Saarela gård nära Viborg. Här mötte Alexandra militärisk disciplin och högaristokratiska seder.

Tiden hos grevinnan

Omställningen var säkert inte lätt för en självständig 14-årig flicka. Men grevinnan – som var en duktig botaniker, stor blomsterdyrkare och passionerad hästvän – tog hand om Alexandra och lät henne ägna sig åt växthusen, trädgården och stallet.

Grevinnans uttalade önskan var att Alexandra, när hon själv hade dött, skulle resa till Sverige för att studera trädgårdskonsten och därefter överta ansvaret för trädgårdarna på Saarela gård. När grevinnan hade avlidit 1873 reste också Alexandra till Sverige för att arbeta hos greve Gustav Trolle-Bonde i Södermanland. Där träffade hon Olof Eneroth som ledde arbetet i de stora fruktträdgårdarna på godsen Säfstaholm, Vibyholm och Hörningsholm.

Eneroths assistent

Alexandra arbetade som Eneroths elev och assistent under tre år. Eftersom han var sjuklig föll en stor del av arbetet i fruktträdgårdarna på Alexandra. Bland annat hjälpte hon till med att ordna upp de ryska fruktsorterna som Eneroth hade svårt med på grund av språket. Alexandra, med rysk far, behärskade ryska. 

Tillbaka i Finland arbetade hon som rådgivare i trädgårdsfrågor för olika privatpersoner. Samtidigt bibehöll hon sitt pomologiska intresse via resor i Sverige, Finland och Ryssland samt via livlig korrespondens med Eneroth, Axel Pihl som var trädgårdsdirektör på Rosendal, den store ryske pomologen Eduard Regel i St. Petersburg, och många andra som skickade henne både brev och frukter.

År 1892 gav Alexandra ut sin första bok Några ord om trädfruktodling och dess framtida ordnande i Finland. För att kunna göra de nödvändiga iakttagelserna i landet hade då Alexandra tilldelats gratis kort på Statens Järnvägar. Två år senare, 1894, utkom hennes verk Handbok i Finsk pomologi, som upptar äpplen.

Det var alltså en erfaren fruktexpert som påtog sig uppgiften att arbeta om Eneroths föråldrade pomologi. I sitt förord skriver Alexandra ”att återgifvandet af en fullt trogen bild af denna pomologiens utveckling var förenad med ett icke obetydligt ansvar, ligger i sakens natur. Å andra sidan var det för mig en kär plikt, såsom varande ENEROTHS enda lärjunge, att försöka fullständiga hans verk, så mycket mer som jag under tiden efter samarbetet med honom icke blifvit främmande för Sveriges pomologiska förhållanden (… ) Under de år jag samarbetade med ENEROTH, hvarvid hans pomologi dagligen användes, var jag dessutom i tillfälle att inhämta de förändringar, han ansåg böra företagas i en framtida ny upplaga.”

Avsked till Pomonans befrämjare

År 1907, när Alexandra var 68 år gammal, tilldelades hon statspension i Finland. Hon dog senare mitt i äppelsäsongen den 25 september 1913. Senator Gripenberg bar vid jordfästningen fram en krans från Sveriges Pomologiska Förening och på det blågula bandet stod att läsa ”Tack för framgångsrikt arbete till den svenska Pomonans befrämjande!”
                                               
Görel Kristina Näslund

Källor:
Dahl, Carl G. In memoriam. Sveriges Pomologiska Förenings Årsskrift, (1913) s. 206. 
Dahlgren, Alta. Alexandra Smirnoff. Norsk Havetidende (1897) s. 185.
Olsson, Axel. Alexandra Smirnoff. Sveriges Pomologiska Förenings Årsskrift, (1902) s. 7. 
Finsk biografisk handbok (1903)


till toppen

Carl G Dahl, störst av pomologer

Dahl

Carl Georg Dahl, värmlänningen som skulle bli professor vid Alnarp och 1900-talets störste pomolog, föddes på gården Edebäck i Ekshärad år 1875. Han skrev det omfattande verket Pomologi som utkom på Albert Bonniers förlag första gången 1929 – äpplen och päron behandlas i en och samma volym. Därefter kom Dahls pomologi i en ny upplaga 1943 som består av två volymer varav den första upptar äpplen och den andra omfattar både päron och plommon.

Dahls böcker dyker upp på antikvariat och bokauktioner ibland. Den som stöter på dem, bör genast slå till med ett köp. De två banden från 1943 kostar i dag 2.500 – 3.000 kr och det kan man lugnt betala, dessa böcker kommer att stiga i värde. Dahls beskrivningar av olika frukter är oerhört detaljrika och välskrivna, sådana böcker görs inte mer. Man får inte bara veta hur ett visst äpple ser ut utan också hur trädet växer och hur långskott, blad, bladskaft, bark och blommor är beskaffade. Dessutom får man veta lite om historiken och hur frukten är att odla.

Redan som ung man blev Carl G Dahl intresserad av pomologi och när Sveriges Pomologiska Förening bildades 1900 anmälde han sig genast som medlem. Efter studier i botanik vid Uppsala universitet gjorde han resor till Schweiz och Tyskland där han praktiserade hos större fruktodlare. Vid Adelsnäs slott i Östergötland fanns en omfattande trädgårdsskola som Dahl förestod under några år efter hemkomsten för att sedan flytta över till Alnarp i Skåne där han arbetade med sortförsök och undervisning fram till sin pensionering 1940.

I uppskattning för Dahls stora insatser för svensk trädgårdsodling tilldelade regeringen honom professors titel vid pensioneringen. Då hade han redan på grund av sitt vetenskapliga arbete utsetts till hedersdoktor vid Lunds universitet 1937.

Carl G Dahl utbildade många hortonomer vid Alnarp och flera av dem inspirerades av honom till ett starkt intresse i pomologi. På hans tid fick de blivande hortonomerna även lära sig att tillvarata bär och frukt via syltning, saftning och så vidare. Den delen av undervisningen sköttes av Dahls fru Else Dahl. Anton Nilsson, som skrev Våra äpplesorter, tog varje höst hand om all tillverkning av saft, sylt och mos i hushållet, har hans fru Margit Nilsson berättat för mig.

Jag är glad att jag har fått träffa äppelexperter som Anton Nilsson, Ernst Lomenius, Gunnar Bergfeldt och Gösta Engstedt som alla hade varit Dahls lärjungar.

till toppen

Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf

Alla vet att Selma Lagerlöf byggde ett stort fint hus på Mårbacka, platsen för hennes barndomshem. Selma Lagerlöf var världsberömd författare men hon var också jordbrukare, frukt- och grönsaksodlare och entreprenör. Frukt, grönsaker och jordgubbar från Mårbacka såldes i den egna handelsboden på gården och på torget i Sunne.

Från 1908 planerade Selma Lagerlöf en för en mycket omfattande äppelodling samt en plantskola för bygdens räkning men det stannade vid en fruktträdgård bestående av 95 fruktträd. Besökare på Mårbacka kan ännu i dag se flera av de äppelträd som planterades på författarens tid, för snart 100 år sedan, och de är skyddade av en ståtlig, samtidigt planterad granhäck. I dag växer det gräs under äppelträden, från början var det öppen jord.

Även päron, plommon och körsbär odlades på Mårbacka men det var äppelträden som dominerade. Förutom de nyplanterade träden innanför granhäcken fanns omkring 80 äldre fruktträd på andra håll runt huvudbyggnaden. En del av dem var både sneda och spruckna. Trots att den anställda kvinnliga trädgårdsmästaren redan 1909 hävdade att de måste bort tillät inte Selma Lagerlöf att de gamla träden försvann förrän 1924 när arkitekten Gustaf

Clason genomförde en radikal förändring av anläggningen.
Som ett bevis för Selma Lagerlöfs genuina intresse för fruktodling kan nämnas att hon gick med i Sveriges Pomologiska förening 1913 och snart anmälde hon sig som ständig medlem. Hennes favoritäpple ska ha varit Stor Klar Astrakan. Övriga sorter som hon odlade på Mårbacka var till exempel Gravensteiner, Ribston, Signe Tillisch, Wealthy, Åkerö, Sävstaholm, Cellini, Peasgood Nonsuch, Blenheims Renett och Orleans Renett. De sistnämnda sorterna kanske inte klarade sig så länge i Värmlands klimat.

Bilden av Selma Lagerlöf i sin fruktträdgård är tagen omkring 1910.

till toppen

Ernst Petersson i Härnevi

ernstpetersson'

Tänk att kunna berömma sig av att ha dragit upp en ny äppelsort. Nå, det har många gjort med mer eller mindre gott resultat. Men tänk att vara den som har dragit upp ett äpple som Härnevi -- vackert, aromrikt, krasigt och så unikt att det inte kan förväxlas med något annat äpple. Det citrongula äpplet som pryds av kraftiga ärggröna foderblad blir ofta läckert glasigt och har en tilltalande sötsyrlig smak. Härnevi börjar mogna i slutet av augusti, är härdig till zon fem och ger årligen mycket frukt. En hel del faller vid mognad men det blir ändå mycket kvar på trädet att använda som ätäpple eller till must och matlagning.

Det är Ernst Petersson som tagit fram detta förnämliga äpple genom att plantera en kärna av James Grieve, året var 1986. Den nya frukten fick namn efter orten Härnevi utanför Enköping där Ernst för drygt 50 år sedan startade sin plantskola.

- Jag känner mig ung och pigg, sa Ernst när vi besökte honom en septemberdag hösten 2008 och han ger syn för sägen. Den smärte, vithårige mannen med ljusblå ögon och ett några dagar gammalt skägg rör sig smidigt mellan buskar och träd trots fyllda 90 år.

-Jag är född i Nysätra i Uppland. Farsan ympade och donade med sina fruktträd och jag har själv alltid hållit på med ympning och beskärning. De senaste 20 åren har jag också prövat att ta fram nya fruktsorter.

Håller man sig rask och livlig genom att syssla med fruktträd och äta mycket frukt och bär? Det kan bidra men Ernst Petersson är också en gammal idrottsman: god löpare, skidåkare och fotbollsspelare. Vasaloppet har han åkt nio gånger.

Ernst sprutar aldrig sina fruktträd.

- Det som blir förstört av rönnbärsmal och annat kör jag till skogen.

Nej, Ernst tillåter inga gifter i trädgården. Härnevi plantskola, som nu drivs av sonen, erbjuder ekologiskt odlade grönsaker, bär, äpplen och mycket mer. Många kommer långväga ifrån för att köpa frukt och grönsaker.

Ernst Petersson tar oss med till sin fruktodling där träden står i raka rader skyddade av en granhäck. Vi möter Härnevi men också Ernsts fina vinteräpple Marie-Louise (från kärna av Ingrid Marie) som är uppkallat efter ett barnbarn. Det är ett vackert gult och rött äpple som håller till efter jul. Både Marie-Louise och Härnevi är friska sorter motståndskraftiga mot skorv. Båda är införlivade i samlingen av uppländska äppelsorter i klonarkivet vid Ekebyhovs slott, Ekerö.

- Jag har fått fram andra äpplen också men inte lika bra. Träd som gör mig besviken ympar jag om.

Ernst visar oss ett träd med storfruktig Hampus som vi tyvärr kommer för sent för att få smaka. Den sorten fick han från en nu avliden man i Långtora, en by någon mil ifrån Härnevi. Vi ser ett bigarråträd som brukar ge frukt redan andra veckan i juni. Och vi får plocka fina hasselnötter från en buske som kallas Jättenöt från Halle.

Ja, här finns ovanligheter. Som till exempel en grönvinbärsbuske som Ernst hittade för omkring 15 år sedan. De gröna vinbären -- smakar och doftar som svarta vinbär -- bildas via en spontan mutation av svarta vinbär som uppstår då och då. Flera sådana buskar har samlats in i Sverige och i Finland. Just den här varianten går under namnet ”Ernsts gröna” och har givetvis tagits till vara i Programmet för odlad mångfald (POM).

till toppen